Nicolinaas

Jag vill känna att jag lever. Jag vill känna lycka längst in i hjärtat igen. Jag har haft turen att få göra det tidigare, sådär att det nästan gör ont för att man är så lycklig. Jag var lycklig för att jag var med dig. Bara att få vara i samma rum som dig gjorde att hjärtat hoppade ett extra varv. Att få vakna av att du pratade i sömnen, att få dricka mig full med dig, att få gå på promenader och prata om livet, att få ligga i en solstol och få en miljon pussar för att sedan nästa sekund bli i puttad i vattnet, att få göra mig fin för att DU skulle bli stolt. Jag gjorde så mycket för att du skulle bli stolt. Jag fick tyvärr inte så mycket tillbaka. Och jag undrar fortfarande hur jag kunde nöja mig med det. Men kärleken är så fruktansvärt blind. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna skratta igen, eller kunna äta, eller kunna leva. Leva gör jag, men med sina skavanker. Jag klarade faktiskt att börja äta, efter att jag blivit tvingad tillräckligt länge att det blev pinsamt. Och skratta det gör jag, men det som finns bakom mitt skratt döljer jag djupt. Det gör för ont för att visa. För ont för att känna. Och för ont för att dela. Jag kan skratta hysteriskt ibland, sådär att folk nästan måste undra. När man skrattar ser man glad ut. Jag är inte glad, jag är jävligt förstörd. Men det känns så skönt att kunna skratta ibland. Det känns skönt att kunna vara i en normal värld och låtsas att man tillhör den. Men det känns fan så jävla oskönt att inte leva i den världen med dig.

När tar det slut? När kan man få känna sig stark för att man tagit sig igenom det otänkbara? När kan man få sova en hel natt? När slutar ångesten krypa sig på? När slutar jag må illa när jag tänker på dig, ser ditt namn eller höra någon annan prata om dig? När tar tårar slut? När slutar det klia över hela min kropp? När kan kan jag säga att jag klarade det? Imorgon? Om en månad? Nästa år? Aldrig? När tar den här jävla mardrömmen SLUT?

Det fanns så mycket som jag värderade högt i mitt liv för inte så länge sen. Försökte hålla upp så mycket och visa alla dessa parter att det var det jag värderade mest. Varför vet jag inte, men jag har alltid varit så, försökt få människor att känna sig älskade av mig. Kanske för att få känna mig älskade utav dom. Nu när den här sorgen och smärtan sköljt över mig, så inser jag att människor inte kan hantera andras sorg. Det är läskigt och obehagligt. Jag förstår... Eller njae det gör jag nog faktiskt inte. Inte alls. Jag har ändrat mina värderingar. Nu finns det en sak i hela världen jag skulle göra allt i min makt för. Som jag skulle gå över eld och vatten för. Som dessutom skulle gå över eld och vatten för mig. Min familj. Det bästa av allt i hela min värld.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att få sova hel HEL natt. Snälla. Jag är så jävla trött. Trött på att drömma för antingen handlar det om döden, inbrott eller om dig. Allt lika dåligt. Problemet är att drömmarna som handlar om dig är minnen från då, eller hur jag gör allt för att spola tillbaka tiden. Jag vill inte spola tillbaka tiden. Eller jo. Jag vill spola tillbaka tiden så att jag kan vända upp och ner på det, så att du kan få känna det jag känner och inte känner, så att du kan få veta känslan av ett krossad hjärta och hur det känns när någon som man älskat får en att vilja spy.

Allt jag vill är att få sova en hel natt utan drömmar, och utan att vakna den tiden jag vet att du vaknar. För vi brukade vakna tillsammans, brevid varandra, i samma säng.
Nu vaknar jag ensam.

TJULULULUU. ledig idag, känns som det var evigheter sen sist jag va ledig

Alltså jag har inte skrivit här på ungefär ett år, ändå har jag haft fyra fjuttiga besökare! Helt galet. Kärlek till er som hoppas!