Nicolinaas

Jag vill känna att jag lever. Jag vill känna lycka längst in i hjärtat igen. Jag har haft turen att få göra det tidigare, sådär att det nästan gör ont för att man är så lycklig. Jag var lycklig för att jag var med dig. Bara att få vara i samma rum som dig gjorde att hjärtat hoppade ett extra varv. Att få vakna av att du pratade i sömnen, att få dricka mig full med dig, att få gå på promenader och prata om livet, att få ligga i en solstol och få en miljon pussar för att sedan nästa sekund bli i puttad i vattnet, att få göra mig fin för att DU skulle bli stolt. Jag gjorde så mycket för att du skulle bli stolt. Jag fick tyvärr inte så mycket tillbaka. Och jag undrar fortfarande hur jag kunde nöja mig med det. Men kärleken är så fruktansvärt blind. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna skratta igen, eller kunna äta, eller kunna leva. Leva gör jag, men med sina skavanker. Jag klarade faktiskt att börja äta, efter att jag blivit tvingad tillräckligt länge att det blev pinsamt. Och skratta det gör jag, men det som finns bakom mitt skratt döljer jag djupt. Det gör för ont för att visa. För ont för att känna. Och för ont för att dela. Jag kan skratta hysteriskt ibland, sådär att folk nästan måste undra. När man skrattar ser man glad ut. Jag är inte glad, jag är jävligt förstörd. Men det känns så skönt att kunna skratta ibland. Det känns skönt att kunna vara i en normal värld och låtsas att man tillhör den. Men det känns fan så jävla oskönt att inte leva i den världen med dig.